Legenden om Lossoth
Balladen om Lossoth's öde är outhärdigt lång och för komplicerad att uttrycka i ord. Här är den oändligt förkortade versionen i stora drag.
En stjärna föds
November 14, 2005.
Varje realm har en speciel sorts realmtyp. Det finns PvP, PvE, Normal, RP och RPPvP realms. När jag var ny i spelet och inte visste något frågade jag min kusin som var insatt sen länge vad RP var för något. Han sa att det handlade om att questa, och det lät bra tyckte jag. Jag ville också slåss mycket mot andra spelare också, så RPPvP verkade passa mig perfekt.
På den tiden fanns det bara 2 sådana servrar (server=realm), Defias Brotherhood och The Venture Co hette de och de var sprillans nya. The Venture Co är förknippat med goblins som jag inte tycker om så jag valde Defias Brotherhood istället. En efter en kom alla mina IRL(in real life)-kompisar att byta till min realm också, och senare skulle alla mina kompisars kompisar spela där och deras kompisar. Jag kom att bli öppningen mellan två världar, Lambohov och Defias Brotherhood.
Till en början döpte jag min karaktär Lossoth. Ur det alviska (sindarinska) språket skapat av J.R.R Tolkien skulle detta namn betyda Snöblomma och jag stavat det Losloth, men jag stavade fel. Ett år senare skulle jag få veta att Lossoth var ett sorts folkslag som kom till Midgård under mitten av den tredje åldern. De var ett kortväxt, envist snöfolk, och denna nyhet kom att bli en av anledningarna till att Lossoth inte alltid skulle kallas för Lossoth. Lossoth var en Gnome Female Mage, alltså en liten magiker, snart den bästa på hela realmen.
Det jag inte visste när jag började där var att RP inte alls handlade om att questa. Till min förtvivelse handlade RP om att leva sig in i sin karaktär och agera i spelet som om man så var den karaktär man spelade. Detta kom att föra mig till en viss sorts människor och en hel del lustiga äventyr som jag inte tänker språka om här. Realmen på sin ungdoms tid var en respektabel RP realm med många bröllop och stadsgäng, så mina vänner som följde mig hit kom ofta att undra vad jag egentligen höll på med. Det hände att de förstörde andras bröllop för att de tyckte att folk som sysslar med sånt måste vara idioter.
Här bör också nämnas att spelet inte alltid varit såsom det är idag. Innan expansionen "The Burning Crusade" kom var level 60 max, och allting var väldigt mycket annorlunda. En viktig sak som kom att karaktärisera Lossoth var att jag är en perfektionist. De flesta människor gör saker i den ordning de känner för det, plockar upp de quests som de förstår och om de skulle missa något så är det inte hela världen. Men jag var tvungen att alltid göra alla quests, oavsett vad det skulle kosta mig. Alltid.
Ett guild är en sorts organisation inom spelet, en grupp andra människor som man i viss mån binder sig till. Man delar chatkanal och man är alltid medveten om vad de människor i ens guild har för sig. Jag joinade ett guild som hette The League of Shadows eftersom jag precis innan sett Batman Begins och tyckte det var häftigt vid den tidpunkten. Men min guildledare fick mig att gå på "RP-uppdrag", något jag inte alls förstod meningen men.
Level 60
När jag dingade 60, den magiska leveln, efter 13 speldagar, i instancen Blackrock Depths som jag tvingat mig till för att göra klart de jobbiga questsen i platsen jag hatade men var tvungen att göra klart då min perfektionism piskade till mig öppnades en ny värld för mig. Nu började spelet på riktigt. Jag joinade ett av de största guildsen på servern, Rork's Drift, som hade 250 medlemmar. Senare skulle jag komma att börja raida tillsammans med dem.
Först låg framför mig den ärorika uppgearingen. Jag hade bestämt mig för att jag aldrig skulle ha tid för de svåraste stora 40-manna instancerna, eller inga raid-instancer överhuvudtaget faktiskt, så jag bestämde mig för att skaffa det bästa [Blåa] gearet som gick att få. Det gjorde jag ocskå, men det tog månader. Jag skaffade 8 av 8 bitar av "Magister Regalia" och jag enchantade dem med de dyraste enchantsen i spelet. Att enchanta innebär att förtrolla, då förstärker man något som ens karaktär bär. Enchanting är ett profession, och det professionet skaffade jag med Lossoth tillsammans med Tailor vilket är ett craftingprofession, alltså att vara skräddare. Dessa enchants jag skaffade var så löjligt dyra att jag blev utskrattad och hånad för att ha satt det på något [Blått]. Inte visste väl jag att jag någonsin skulle ha något bättre att enchanta, så varför inte ta det dyraste?
Otroligt nog, efter att jag fått allting man kan få på egen hand eller i 5-mannagrupper slutade det sig som så att Rork's Drift skulle börja raida tillslut. Zul Gurub, trollstaden, var målet. Detta är att PvE:a. Men vi kom aldrig särskilt långt här, och jag bestämde mig för att prova PvP istället.
Det var nu jag mötte Lyan. Lyan var en annan Gnome Female Mage, och till min förbryllelse hade han inte bara en mage i lvl 60 utan två. Den andra var en Undead Male Mage som hette Gumball på realmen Daggerspine, min kusins realm. Han hade bara kommit till Defias Brotherhood tillfälligt då han väntade med Gumball på den realmen att portarna till den nya instancen Ahn'Qiraj skulle öppnas. Lyan kom att bli min Mage-tränare. Lyan lärde mig hur PvP-systemet fungerade och allt jag undrade svarade han på. PvP-systemet var också väldigt annorlunda från dagens, det fanns inte Honor-points, det fanns inte ens Arenas överhuvudtaget. Istället fanns det bara PvP-ranks. Desto mer man vann i Battelgrounds, desto högre upp kom man varje onsdag på PvP-systemet uppdaterades, och man fick köpa PvP-designade items beroende på ens PvP-rank. Allt gick strålande tills Lyan sa till mig att han var trött på alla mina frågor. Det var förståeligt, och vi pratade inte mer. Strax öppnades portarna till Ahn'Qiraj på Daggerspine, och jag har inte sett honom sen dess. Jag har hört att han bytte server till Kazzak då alla andra stora guilds på Daggerspine gjorde det, men han forsatte tydligen aldrig till expansionen "The Burning Crusade". Ibland skapar jag en gubbe på hans server och skickar ett brev till honom, men jag har aldrig fått något svar.
PvP
Jag är ändå glad att jag mötte Lyan. För att gå upp till de högre PvP-rankerna behövde man premades, PvP-lag skapade för att vinna så många Battlegrounds så snabbt som möjligt. Men för att vara med i de bra premadesen var man tvungen att ha bra gear och vara duktigt. Mitt gear var inte menat för PvP, jag hade PvE gear. Men jag lyssnade bra, och Mages är en uppskattad klass. Efter en period av klättrande i rankerna och hoppande mellan olika premades nådde jag tillslut toppen. Eliatha. Eliatha och Lyan var gamla vänner, och jag blev liksom tagen av draken under vingen. Eliatha visade mig en helt ny värld, där Alliance inte fick stryk i Battlegrounds av Horde och alla Alliance-spelare inte är dåliga. Eliatha kände proffsen, och han tog mig till Rank 10, Lieutenant Commander. Han själv nådde då Rank 14, Grand Marshal vilket är max-PvP-rank, och därmed slutade Battleground-farmandet. Trots det blev han den person som hållit Rank 14 längst, i 5 hela veckor höll han den. Den som hade varit Rank 14 längst innan det var Argomil, endast 2 veckor. Jag skulle senare komma att spela mycket Arena tillsammans med Argomil, I level 70.
Tranquillity
När man uppnått en PvP-rank måste man fortsätta spela för att behålla sin rank, men nu när Eliatha-åldern passerat var jag tvungen att sluta med PvP. Jag fann guildet Tranquillity, de var folk som mig. Erfarna PvP-are som nu riktade in sig för att gå tillbaka till Zul'Gurub. Raidandet återupptogs.
July 1, 2006
Tranquillity blev det snabbast avancerande guildet på servern. Det var också nu som patchen med "Tier 0.5" släpptes, möjligheten att använda enorma mängder guld och tid för att göra tidernas längsta questkedje för att uppgradera t.ex. sin "Magister's Regalia" till ett halvepic gear istället. Jag var en av de få att genomgå den questkedjan. Efter nån månad hade jag med Tranquillity avklarat Zul'Gurub och vi gav oss in på Molten Core, en 40-manna instance. Jag blev besatt av en stav som hette Staff of Dominance, och jag raidade i månader för att få den. Slutligen gjorde jag det också. Som tur var tog raidandets hetta plats under sommarlovet, men nu var sommaren slut. Tranquillity avancerade till den tidens svåraste 40-manna instance, Blackwing Lair. Skolan började och jag var tvungen att skära ner rejält på raidandet. Jag blev misstagen för att ha uttnyttjat Tranquillity för att få Staff of Dominance. Detta gjorde till att jag tog en paus strax efter portarna till Ahn'Qiraj öppnades på vår server, jag spelade inte på Lossoth igen förrän flera månader.
Jag kom tillbaka i början av November, då hade Tranquillity rensat hela Blackwing Lair och börjat raida Ahn'Qiraj. PvP-systemet hade förändrats till ett system som liknar dagens, inga ranks utan bara poäng. Detta sättet krävde mindre tid, och innan Januari hade jag fullt set av det gamla Rank 13 settet. Det var många som skaffade det på detta nya enkla sätt. Den enda skillnaden mellan nya PvPare och gamla PvPare var att vi som var av den gamla skolan hade kvar våra PvP-ranks. Jag var Lieutenant Commander Lossoth.
The Burning Crusade
Januari 16, 2007 släpptes den stora expansionen, "The Burning Crusade". Samma dag såldes 2.7 miljoner kopior, den snabbaste försäljningen av datorspel någonsin. Till en början ville jag inte spela expansionen. Det skulle betyda att allt mitt arbete skulle ha varit lönlöst, mina [Epics] från level 60 skulle bytas ut mot [Grönt] skräp från level 70 som alla kan få på några timmar. Men det var lönlöst att kämpa emot. Mina försök slutade bara i att jag kom sent ut i Outlands, den nya världsdelen som kom med expansionen. Jag sprant i Februaristormen genom staden till EB Games och köpte TBC och kom ändå tillbaks i tid till min kemilektion. Trots min sena start var jag ändå level 70 innan våren slagit till helt.
Level 70
Från våren till slutet av sommaren kom en lång epok av ny 70. För att kunna sätta igång med att raida med Tranquillity i de nya TBC-instancerna kom först att byta ut de [Gröna] man fått från quests Level 60-70 i Outlands till [Blåa]. Detta krävde många timmar i nya 5-manna instancer innan jag var redo för den första raid-istancen, Karazhan, 10-man. Mycket med klassen Mage hade också förändrats så jag var tvugen att lära mig att spela om på nytt. De nya Arenasen krävde en helt ny blick på PvP, och spelet var generellt mer prestationskrävande. Tranquillitys storhetstid var över.
Från att ha varit en av de bästa PvParna i ett av de bästa guildsen hade jag ramlat ned till medelmåttig Mage i medelmåttigt guild. Min specc, alltså hur jag placerat mina talangpoäng som man får varje level, var en blanding mellan PvE och PvP. Likaså var mitt gear. Oturligt nog var detta ingen möjlighet i TBC, man var tvungen att göra ett val. PvE eller PvP. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för att göra båda två. Det fungerade till en viss mån, jag rensade Karazhan med Tranquillity, vi besegrade Gruul (en 25-manna boss), vi tog ner första bossen i stora 25-manna instancer som Tempest Keep och Serpentshrine Cavern, vi dödade tillochmed Magtheridon, en annan 25-manna boss. Samtidigt hade jag ett 1800-rated 3v3 Arenalag med mina IRL-kompisar där 1000 rating är uruselt och 2400 är riktigt bra.
Tranquillitys undergång
Men missnöjet i Tranquillity blev för stort. Alla våra erövringar tog alldeles för mycket tid och vi kunde inte hålla jämna steg med de andra bra guilds. Vi märkte att vi bara hade ungefär 10 dedikerade spelare som lyfte de 15 andra. Tillslut fick dessa 10 nog och bytte server för att spela med folk av sin egen rang. Detta var ett hårt slag för mig. En av dessa 10 var min partner i 2v2 Arena där vi precis nått den höga ratingen av 2000. Alla dessa 10 hade kommit att bli goda vänner till mig, och jag blev lämnad i Tranquillity med de dåliga som var kvar.
Prelude
Oktober 24, 2007.
Då Tranquillitys tid var över öppnades en ny möjlighet för mig. Att fokusera på PvP. Prelude hette guildet där många från den gamla tidens PvPande hade samlats. Jag blev välkomnad där och kände det som om jag kommit hem från en låååång resa. PvP hade alltid varit det rätta för mig, och tillsammans med Prelude lärde jag mig konsten att PvPa som Mage igen. Med i samma ögonblick som jag joinade Prelude dömde jag Lossoth till döden. Jag, den gamla Rank 14 Warriorn Argomil och hans bror Druiden Phoebele skapade ett 3v3 lag. För detta lag var jag tvungen att överge mina IRL-kompisars lag, vilket ledde till att en av dem slutade. Hur skulle jag kunna förklara att för min egen lycka hade jag inget val? Det fanns ingen anledning för mig att spela om jag skulle fokusera på PvP men ändå spela i ett medelmåttigt lag. Jag måste alltid vara bäst på det jag gör. Jag, Argomil och Phoebele kom upp till 2200 rating, vilket gjorde mig till den högst rankade magen på hela Defias Brotherhood. Jag var tillbaka i gamla gängor.
Neptulon
Sorligt nog var inte folken i Prelude nöjda med att spela på Defias Broterhood. RP var inte det rätta för dem, och Prelude var de överlägset bästa PvPare på server vilken betyder att det blev tråkigt och smått ensamt för dem. De ville byta server från Defias Broterhood till PvP-servern Neptulon. Jag ställdes framför ytterligare ett stort val. Stanna på Defias dit jag dragit alla jag kände, och där jag kände alla och var känd av alla över hela realmen, men min existens skulle vara meningslös. Utan Prelude skulle jag vara tillbaka på att spela 1800-rated Arenas igen, och ingen Tranquillity fanns att raida med. Men på Neptulon skulle jag också vara medelmåttig eftersom att det finns så många bra PvPare där jämfört med Defias, så jag skulle inte vara speciell. Men jag skulle ändå få ägna mig till högklassig PvP, och det var därför jag spelade spelet överhuvudtaget.
Lossoths död
November 30, 2007.
Jag, hjärtat av Defias Brotherhood, en av de mest kända spelarna på realmen, skulle överge servern och transfera Lossoth. Mina vänner blev besvikna, men jag hade redan bestämt mig. Den första december hoppade Lossoth från det högsta tornet i Silithus, och sedan fanns den gnomen aldrig mer på Defias.
Nästa gång jag loggade in var jag på Neptulon, men inte som Gnome Female Mage Lieutenant Commander Lossoth, utan som Undead Female Mage Lieutenant Commander Niphros.
*Förklaring till de begreppen som används hittas på Warcraft-länken.
Balladen om Lossoth's öde är outhärdigt lång och för komplicerad att uttrycka i ord. Här är den oändligt förkortade versionen i stora drag.
En stjärna föds
November 14, 2005.
Varje realm har en speciel sorts realmtyp. Det finns PvP, PvE, Normal, RP och RPPvP realms. När jag var ny i spelet och inte visste något frågade jag min kusin som var insatt sen länge vad RP var för något. Han sa att det handlade om att questa, och det lät bra tyckte jag. Jag ville också slåss mycket mot andra spelare också, så RPPvP verkade passa mig perfekt.
På den tiden fanns det bara 2 sådana servrar (server=realm), Defias Brotherhood och The Venture Co hette de och de var sprillans nya. The Venture Co är förknippat med goblins som jag inte tycker om så jag valde Defias Brotherhood istället. En efter en kom alla mina IRL(in real life)-kompisar att byta till min realm också, och senare skulle alla mina kompisars kompisar spela där och deras kompisar. Jag kom att bli öppningen mellan två världar, Lambohov och Defias Brotherhood.
Till en början döpte jag min karaktär Lossoth. Ur det alviska (sindarinska) språket skapat av J.R.R Tolkien skulle detta namn betyda Snöblomma och jag stavat det Losloth, men jag stavade fel. Ett år senare skulle jag få veta att Lossoth var ett sorts folkslag som kom till Midgård under mitten av den tredje åldern. De var ett kortväxt, envist snöfolk, och denna nyhet kom att bli en av anledningarna till att Lossoth inte alltid skulle kallas för Lossoth. Lossoth var en Gnome Female Mage, alltså en liten magiker, snart den bästa på hela realmen.
Det jag inte visste när jag började där var att RP inte alls handlade om att questa. Till min förtvivelse handlade RP om att leva sig in i sin karaktär och agera i spelet som om man så var den karaktär man spelade. Detta kom att föra mig till en viss sorts människor och en hel del lustiga äventyr som jag inte tänker språka om här. Realmen på sin ungdoms tid var en respektabel RP realm med många bröllop och stadsgäng, så mina vänner som följde mig hit kom ofta att undra vad jag egentligen höll på med. Det hände att de förstörde andras bröllop för att de tyckte att folk som sysslar med sånt måste vara idioter.
Här bör också nämnas att spelet inte alltid varit såsom det är idag. Innan expansionen "The Burning Crusade" kom var level 60 max, och allting var väldigt mycket annorlunda. En viktig sak som kom att karaktärisera Lossoth var att jag är en perfektionist. De flesta människor gör saker i den ordning de känner för det, plockar upp de quests som de förstår och om de skulle missa något så är det inte hela världen. Men jag var tvungen att alltid göra alla quests, oavsett vad det skulle kosta mig. Alltid.
Ett guild är en sorts organisation inom spelet, en grupp andra människor som man i viss mån binder sig till. Man delar chatkanal och man är alltid medveten om vad de människor i ens guild har för sig. Jag joinade ett guild som hette The League of Shadows eftersom jag precis innan sett Batman Begins och tyckte det var häftigt vid den tidpunkten. Men min guildledare fick mig att gå på "RP-uppdrag", något jag inte alls förstod meningen men.
Level 60
När jag dingade 60, den magiska leveln, efter 13 speldagar, i instancen Blackrock Depths som jag tvingat mig till för att göra klart de jobbiga questsen i platsen jag hatade men var tvungen att göra klart då min perfektionism piskade till mig öppnades en ny värld för mig. Nu började spelet på riktigt. Jag joinade ett av de största guildsen på servern, Rork's Drift, som hade 250 medlemmar. Senare skulle jag komma att börja raida tillsammans med dem.
Först låg framför mig den ärorika uppgearingen. Jag hade bestämt mig för att jag aldrig skulle ha tid för de svåraste stora 40-manna instancerna, eller inga raid-instancer överhuvudtaget faktiskt, så jag bestämde mig för att skaffa det bästa [Blåa] gearet som gick att få. Det gjorde jag ocskå, men det tog månader. Jag skaffade 8 av 8 bitar av "Magister Regalia" och jag enchantade dem med de dyraste enchantsen i spelet. Att enchanta innebär att förtrolla, då förstärker man något som ens karaktär bär. Enchanting är ett profession, och det professionet skaffade jag med Lossoth tillsammans med Tailor vilket är ett craftingprofession, alltså att vara skräddare. Dessa enchants jag skaffade var så löjligt dyra att jag blev utskrattad och hånad för att ha satt det på något [Blått]. Inte visste väl jag att jag någonsin skulle ha något bättre att enchanta, så varför inte ta det dyraste?
Otroligt nog, efter att jag fått allting man kan få på egen hand eller i 5-mannagrupper slutade det sig som så att Rork's Drift skulle börja raida tillslut. Zul Gurub, trollstaden, var målet. Detta är att PvE:a. Men vi kom aldrig särskilt långt här, och jag bestämde mig för att prova PvP istället.
Det var nu jag mötte Lyan. Lyan var en annan Gnome Female Mage, och till min förbryllelse hade han inte bara en mage i lvl 60 utan två. Den andra var en Undead Male Mage som hette Gumball på realmen Daggerspine, min kusins realm. Han hade bara kommit till Defias Brotherhood tillfälligt då han väntade med Gumball på den realmen att portarna till den nya instancen Ahn'Qiraj skulle öppnas. Lyan kom att bli min Mage-tränare. Lyan lärde mig hur PvP-systemet fungerade och allt jag undrade svarade han på. PvP-systemet var också väldigt annorlunda från dagens, det fanns inte Honor-points, det fanns inte ens Arenas överhuvudtaget. Istället fanns det bara PvP-ranks. Desto mer man vann i Battelgrounds, desto högre upp kom man varje onsdag på PvP-systemet uppdaterades, och man fick köpa PvP-designade items beroende på ens PvP-rank. Allt gick strålande tills Lyan sa till mig att han var trött på alla mina frågor. Det var förståeligt, och vi pratade inte mer. Strax öppnades portarna till Ahn'Qiraj på Daggerspine, och jag har inte sett honom sen dess. Jag har hört att han bytte server till Kazzak då alla andra stora guilds på Daggerspine gjorde det, men han forsatte tydligen aldrig till expansionen "The Burning Crusade". Ibland skapar jag en gubbe på hans server och skickar ett brev till honom, men jag har aldrig fått något svar.
PvP
Jag är ändå glad att jag mötte Lyan. För att gå upp till de högre PvP-rankerna behövde man premades, PvP-lag skapade för att vinna så många Battlegrounds så snabbt som möjligt. Men för att vara med i de bra premadesen var man tvungen att ha bra gear och vara duktigt. Mitt gear var inte menat för PvP, jag hade PvE gear. Men jag lyssnade bra, och Mages är en uppskattad klass. Efter en period av klättrande i rankerna och hoppande mellan olika premades nådde jag tillslut toppen. Eliatha. Eliatha och Lyan var gamla vänner, och jag blev liksom tagen av draken under vingen. Eliatha visade mig en helt ny värld, där Alliance inte fick stryk i Battlegrounds av Horde och alla Alliance-spelare inte är dåliga. Eliatha kände proffsen, och han tog mig till Rank 10, Lieutenant Commander. Han själv nådde då Rank 14, Grand Marshal vilket är max-PvP-rank, och därmed slutade Battleground-farmandet. Trots det blev han den person som hållit Rank 14 längst, i 5 hela veckor höll han den. Den som hade varit Rank 14 längst innan det var Argomil, endast 2 veckor. Jag skulle senare komma att spela mycket Arena tillsammans med Argomil, I level 70.
Tranquillity
När man uppnått en PvP-rank måste man fortsätta spela för att behålla sin rank, men nu när Eliatha-åldern passerat var jag tvungen att sluta med PvP. Jag fann guildet Tranquillity, de var folk som mig. Erfarna PvP-are som nu riktade in sig för att gå tillbaka till Zul'Gurub. Raidandet återupptogs.
July 1, 2006
Tranquillity blev det snabbast avancerande guildet på servern. Det var också nu som patchen med "Tier 0.5" släpptes, möjligheten att använda enorma mängder guld och tid för att göra tidernas längsta questkedje för att uppgradera t.ex. sin "Magister's Regalia" till ett halvepic gear istället. Jag var en av de få att genomgå den questkedjan. Efter nån månad hade jag med Tranquillity avklarat Zul'Gurub och vi gav oss in på Molten Core, en 40-manna instance. Jag blev besatt av en stav som hette Staff of Dominance, och jag raidade i månader för att få den. Slutligen gjorde jag det också. Som tur var tog raidandets hetta plats under sommarlovet, men nu var sommaren slut. Tranquillity avancerade till den tidens svåraste 40-manna instance, Blackwing Lair. Skolan började och jag var tvungen att skära ner rejält på raidandet. Jag blev misstagen för att ha uttnyttjat Tranquillity för att få Staff of Dominance. Detta gjorde till att jag tog en paus strax efter portarna till Ahn'Qiraj öppnades på vår server, jag spelade inte på Lossoth igen förrän flera månader.
Jag kom tillbaka i början av November, då hade Tranquillity rensat hela Blackwing Lair och börjat raida Ahn'Qiraj. PvP-systemet hade förändrats till ett system som liknar dagens, inga ranks utan bara poäng. Detta sättet krävde mindre tid, och innan Januari hade jag fullt set av det gamla Rank 13 settet. Det var många som skaffade det på detta nya enkla sätt. Den enda skillnaden mellan nya PvPare och gamla PvPare var att vi som var av den gamla skolan hade kvar våra PvP-ranks. Jag var Lieutenant Commander Lossoth.
The Burning Crusade
Januari 16, 2007 släpptes den stora expansionen, "The Burning Crusade". Samma dag såldes 2.7 miljoner kopior, den snabbaste försäljningen av datorspel någonsin. Till en början ville jag inte spela expansionen. Det skulle betyda att allt mitt arbete skulle ha varit lönlöst, mina [Epics] från level 60 skulle bytas ut mot [Grönt] skräp från level 70 som alla kan få på några timmar. Men det var lönlöst att kämpa emot. Mina försök slutade bara i att jag kom sent ut i Outlands, den nya världsdelen som kom med expansionen. Jag sprant i Februaristormen genom staden till EB Games och köpte TBC och kom ändå tillbaks i tid till min kemilektion. Trots min sena start var jag ändå level 70 innan våren slagit till helt.
Level 70
Från våren till slutet av sommaren kom en lång epok av ny 70. För att kunna sätta igång med att raida med Tranquillity i de nya TBC-instancerna kom först att byta ut de [Gröna] man fått från quests Level 60-70 i Outlands till [Blåa]. Detta krävde många timmar i nya 5-manna instancer innan jag var redo för den första raid-istancen, Karazhan, 10-man. Mycket med klassen Mage hade också förändrats så jag var tvugen att lära mig att spela om på nytt. De nya Arenasen krävde en helt ny blick på PvP, och spelet var generellt mer prestationskrävande. Tranquillitys storhetstid var över.
Från att ha varit en av de bästa PvParna i ett av de bästa guildsen hade jag ramlat ned till medelmåttig Mage i medelmåttigt guild. Min specc, alltså hur jag placerat mina talangpoäng som man får varje level, var en blanding mellan PvE och PvP. Likaså var mitt gear. Oturligt nog var detta ingen möjlighet i TBC, man var tvungen att göra ett val. PvE eller PvP. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för att göra båda två. Det fungerade till en viss mån, jag rensade Karazhan med Tranquillity, vi besegrade Gruul (en 25-manna boss), vi tog ner första bossen i stora 25-manna instancer som Tempest Keep och Serpentshrine Cavern, vi dödade tillochmed Magtheridon, en annan 25-manna boss. Samtidigt hade jag ett 1800-rated 3v3 Arenalag med mina IRL-kompisar där 1000 rating är uruselt och 2400 är riktigt bra.
Tranquillitys undergång
Men missnöjet i Tranquillity blev för stort. Alla våra erövringar tog alldeles för mycket tid och vi kunde inte hålla jämna steg med de andra bra guilds. Vi märkte att vi bara hade ungefär 10 dedikerade spelare som lyfte de 15 andra. Tillslut fick dessa 10 nog och bytte server för att spela med folk av sin egen rang. Detta var ett hårt slag för mig. En av dessa 10 var min partner i 2v2 Arena där vi precis nått den höga ratingen av 2000. Alla dessa 10 hade kommit att bli goda vänner till mig, och jag blev lämnad i Tranquillity med de dåliga som var kvar.
Prelude
Oktober 24, 2007.
Då Tranquillitys tid var över öppnades en ny möjlighet för mig. Att fokusera på PvP. Prelude hette guildet där många från den gamla tidens PvPande hade samlats. Jag blev välkomnad där och kände det som om jag kommit hem från en låååång resa. PvP hade alltid varit det rätta för mig, och tillsammans med Prelude lärde jag mig konsten att PvPa som Mage igen. Med i samma ögonblick som jag joinade Prelude dömde jag Lossoth till döden. Jag, den gamla Rank 14 Warriorn Argomil och hans bror Druiden Phoebele skapade ett 3v3 lag. För detta lag var jag tvungen att överge mina IRL-kompisars lag, vilket ledde till att en av dem slutade. Hur skulle jag kunna förklara att för min egen lycka hade jag inget val? Det fanns ingen anledning för mig att spela om jag skulle fokusera på PvP men ändå spela i ett medelmåttigt lag. Jag måste alltid vara bäst på det jag gör. Jag, Argomil och Phoebele kom upp till 2200 rating, vilket gjorde mig till den högst rankade magen på hela Defias Brotherhood. Jag var tillbaka i gamla gängor.
Neptulon
Sorligt nog var inte folken i Prelude nöjda med att spela på Defias Broterhood. RP var inte det rätta för dem, och Prelude var de överlägset bästa PvPare på server vilken betyder att det blev tråkigt och smått ensamt för dem. De ville byta server från Defias Broterhood till PvP-servern Neptulon. Jag ställdes framför ytterligare ett stort val. Stanna på Defias dit jag dragit alla jag kände, och där jag kände alla och var känd av alla över hela realmen, men min existens skulle vara meningslös. Utan Prelude skulle jag vara tillbaka på att spela 1800-rated Arenas igen, och ingen Tranquillity fanns att raida med. Men på Neptulon skulle jag också vara medelmåttig eftersom att det finns så många bra PvPare där jämfört med Defias, så jag skulle inte vara speciell. Men jag skulle ändå få ägna mig till högklassig PvP, och det var därför jag spelade spelet överhuvudtaget.
Lossoths död
November 30, 2007.
Jag, hjärtat av Defias Brotherhood, en av de mest kända spelarna på realmen, skulle överge servern och transfera Lossoth. Mina vänner blev besvikna, men jag hade redan bestämt mig. Den första december hoppade Lossoth från det högsta tornet i Silithus, och sedan fanns den gnomen aldrig mer på Defias.
Nästa gång jag loggade in var jag på Neptulon, men inte som Gnome Female Mage Lieutenant Commander Lossoth, utan som Undead Female Mage Lieutenant Commander Niphros.
*Förklaring till de begreppen som används hittas på Warcraft-länken.